Varför så svårt med närhet?
Fick just ett sms från John jag hade 24-timmars dejt med i helgen: vill du ses igen? Mitt svar: Ja, gärna:)
Herregud, vaknade i morse och kände mig heldeppig, tänkte att fan vad det är jobbigt att träffa någon, leder bara till ångest och en massa frågor och bekymmer, när skall jag bli normal och ta allt med en klackspark? När jag gick och lade mig igår var min enda önskan att få lära känna John bättre. Fan vad det är jobbigt att inte känna någon så bra. Jag har sånt stort behov av att få prata om hur jag tänker det och hur jag känner om saker som kommer upp, och det är så himla lätt och enkelt att prata om livet med mina vänner, både stort och smått och jobbiga saker och bra saker. Men så fort en man kommer för när sluter jag mig som en mussla. Och blir: tyst. Helt plötsligt säger jag ingenting- men tänker desto mer. Hur fan skall man kunna vara öppen mot någon. Att inte vara det är ju som att tugga på på ytan, och det är inget jag är intresserad av. Handlar det om att träffa rätt? Eller måste jag gå "våga öppna dig"- terapi i 100 år för att lyckas? Nej, jag tycker relationer är jättesvårt. Mest för att det är så svårt att prata med någon jag tycker om och som är viktigt. Önskar jag inte brydde mig så mycket utan bara kunde säga vad jag har på hjärtat. Det skulle helt enkelt vara till en oerhört stor hjälp för en sån som jag att träffa någon- som INTE är rädd för att prata eller att fråga om känsliga saker eller att öppna sig. Det skulle hjälpa mig och visa mig vägen. Eller måste jag fixa allt själv? Vara helt komplett som männsiska och kvinna? Kan jag inte bara så lära mig igen?
Den här närhetsrädslan präglar allt hos mig. Ex sex, hur fan skall man kunna njuta av underbar sex om man inte ser varandra i ögonen och vågar stämma av. Fast det är ett annat kapitel. Är så inställd på att känna av honom att jag glömmer mig själv. Och då försvinner ju 100 procent av min förmåga till att njuta. Så hur egoistiskt får jag vara i sex? Och hur fan har jag kunnat bli 30 + och inte fattat det?
Svårt.
Eva
Herregud, vaknade i morse och kände mig heldeppig, tänkte att fan vad det är jobbigt att träffa någon, leder bara till ångest och en massa frågor och bekymmer, när skall jag bli normal och ta allt med en klackspark? När jag gick och lade mig igår var min enda önskan att få lära känna John bättre. Fan vad det är jobbigt att inte känna någon så bra. Jag har sånt stort behov av att få prata om hur jag tänker det och hur jag känner om saker som kommer upp, och det är så himla lätt och enkelt att prata om livet med mina vänner, både stort och smått och jobbiga saker och bra saker. Men så fort en man kommer för när sluter jag mig som en mussla. Och blir: tyst. Helt plötsligt säger jag ingenting- men tänker desto mer. Hur fan skall man kunna vara öppen mot någon. Att inte vara det är ju som att tugga på på ytan, och det är inget jag är intresserad av. Handlar det om att träffa rätt? Eller måste jag gå "våga öppna dig"- terapi i 100 år för att lyckas? Nej, jag tycker relationer är jättesvårt. Mest för att det är så svårt att prata med någon jag tycker om och som är viktigt. Önskar jag inte brydde mig så mycket utan bara kunde säga vad jag har på hjärtat. Det skulle helt enkelt vara till en oerhört stor hjälp för en sån som jag att träffa någon- som INTE är rädd för att prata eller att fråga om känsliga saker eller att öppna sig. Det skulle hjälpa mig och visa mig vägen. Eller måste jag fixa allt själv? Vara helt komplett som männsiska och kvinna? Kan jag inte bara så lära mig igen?
Den här närhetsrädslan präglar allt hos mig. Ex sex, hur fan skall man kunna njuta av underbar sex om man inte ser varandra i ögonen och vågar stämma av. Fast det är ett annat kapitel. Är så inställd på att känna av honom att jag glömmer mig själv. Och då försvinner ju 100 procent av min förmåga till att njuta. Så hur egoistiskt får jag vara i sex? Och hur fan har jag kunnat bli 30 + och inte fattat det?
Svårt.
Eva
Kommentarer
Trackback
