Hon får, jag ger- gissa vem som är bitterfittan!
Jag då: av en kille fick jag ett par rullskridskor.
I övrigt så har jag varit den som har gett, inte bara av min känslomässiga omsorg utan även av praktiska och materialla ting: mitt ex per fick jacka, jeans, tröjor, morgonrock mm. Jag fick av honom: en minikalender. Thats it.
Mitt senaste ex fick 6 st påslakanset (hans var gamla och trasiga). Medan jag fick vara barnvakt åt hans minderåriga son- medan han låg och vilade!
Kort och gott: jag blir utnyttjad för min godhet och snällhet, och Sarah ser till att hon får det hon behöver.
Sarahs inställning till killar: "vad kan de göra för mig, vad har de som jag kan få/behöver"?
Min inställning: "vad kan jag göra för honom, vad behöver han av mig"?.
Så vem tror ni vinner i det långa loppet? Sarah förståss, själv blir jag utbränd och dumpar killarna så snart jag ser vilken väg det barkar- och känner mig efteråt bitter att jag återigen fallit i fällan. Sarah kan sitta och räkna alla grejor hon har fått av sina ex. Så klart att hon känner att de är "gåvor"!
Som ni förstår måste jag ändra inställning helt om jag skall få nåt av det jag behöver överhuvudtaget.
Nåt annat intressant i sammanhanget är min och Saras olika "mest rädd för skall hända situation".
-Sarah är livrädd för att bli lämnad (och bli av med sina grejor ha ha).
-Och jag är mest rädd för att såra killarna. Jag är inte ett dugg rädd att bli dumpat- jag blir det sällan, utan jag är mest rädd för förstöra för någon genom att krossa deras hjärtan.
Sarah är den svartsjuka ängsliga som får massa presenter, och jag är bitterfittan som gång på gång träffar gränslösa, egoistiska män som bara tar och tar och tar.
Beror våra olika förhållningssätt på våran plats i syskonskaran? Sarah yngst - en liten bortskämd lillasyster kanske? Som är van att få det hon behöver hjälp med?
Och jag är mellansystern som är van att se andra, och är gränslöst hjälpsam bara för att få en chans att vara med.
Sug på den du.
Eva
Passa er för killar i underläge
Precis innan semestern fick jag nog. Dumpade John. Motivering till honom: "Mina känslor har svalnat, jag är inte kär längre". Förvisso sant men EGENTLIG motivation: John är för "liten" för mig, själsligen, andligen, ekonomiskt, socialt, status, rubbet. En kille i underläge vill alltid "slå". I det här fallet så körde han med "pikar" i syfte att höja sig själv och få mig att känna mig mindre. Avundsjuka- kommentarer som: "du får allt du pekar på, du är egoistiskt, du älskar dig själv va" osv haglade. Utnyttjande "kan du bjuda på krogen?" (han tjänar sämre än jag ex) osv. I övrigt gullig och snäll kille, men han var inget för mig. Kul så länge det varade.
TYvärr var han ingen värsting- älskare.
Så jag undrar fortfarande: När skall ja få chans till härlig, fantastisk sex? När jag var yngre hade jag turen att träffa härliga älskare. Varför har den trenden uteblivigt?
Hej svejs!
Eva
Calle har samma moraliska kod som en pedofil...
Kan kvinnor och män någonsin förstå varandra?
Skällde som sagt ut min killkompis Calle häromdagen. Han hade skapat sin egen "manliga moralkod" för att rättfärdiga att han knullar andra fastän han har flickvän. Ty han menar att han i början av deras förhållande för 6 månader sedan sagt att "han vill inte ha ett förhållande". De träffas regelbundet 2 ggr veckan. Men han tyckte det var helt ok sätta på andra brudar eftersom de har ett "öppet förhållande".
-Vet din tjej om att ni har ett öppet förhållande och vet hon i så fall vad du menar med "öppet förhållande", frågade jag
-Jo, men det borde hon veta .sade Calle.
-Hur ska hon veta det om ni aldrig har pratat om det, sa jag
Med andra ord- tjejen har ingen aning om att hennes pojkvän är otrogen mot henne. Men Calle tycker inte han är otrogen eftersom de har ett "öppet förhållande". Som hon inte vet om att de har... Öhh
Så då skällde jag på honom som fan, djävla knullgubbe.
Nej, vill man ha ett öppet förhållande så får man också köra med öppna kort- och tala om för partnern att man också träffar andra. Att bara "anta" att den andra nog vet är att vara DUM I HUVUDET.
Ha ni öppna förhållande ni som vill, men se till att ni har det med likasinnande, med tjejer som också vill ligga med flera killar.
Fy fan för karlar som skapar sina egna moralkoder.
Ty Calle hävdade att "kvinnor är mer attraherade av män som är otrogna, eftersom kvinnorna då föder mer söner som också kommer att vara med många kvinnor, på så sätt får kvinnan sina gener väl spridda. Det ligger i bioligin att män skall sprida sin säd".
Skitsnack säger jag.
Pedofiler har också sin egen "moraliska kod" då de hävdar att
"barn behöver en vuxen mans kärlek", "en flicka är könsmogen då hon börjar få bröst vid 9 års ålder och behöver därför tidigt initeras i den sexuella njutningen". Så så rättfärdigar pedofiler våldtäkt på barn.
Precis som min kompis Calle rättfärdigar sin otrohet med att " kvinnor föredrar otrogna män, det är vad kvinnor egentligen vill ha". Och dessutom hävdar att de har ett öppet förhållande. Problemet är att hans tjej, (12 år yngre dessutom) inte har en aning om de andra tjejerna. För hur fan skall hon veta det?
Hur svårt är det att vara ärligt? Och hur skall jag kunna vara vän med Calle som är ett otroget svin?
Och hur fan kan man vara i ett "öppet förhållande" om bara ena partnern känner till detta? Ett öppet förhållande innebär att BÅDA PARTER är införstådda i vilken slags relation de har. Om inte- så är det OTROHET.
Eva
Han kände sig bortglömd- men jag då!?
Min vän ringde idag. Vi har inte hörts på 3 dagar. Jag har behövt en paus, och eftersom han inte heller hört av sig så tänkte jag att han nog behövde det med. Men den gubben gick inte- tydligen. Helt plötsligt är allt mitt fel!? Det är JAG som dragit mig undan och inte hört av mig. Han har varit orolig och inte vetat om jag rest bort eller om det har hänt något. Men lille vän- du kunde väl ringt och kollat då?! Så jag sade förlåt, det var inte min mening med att oroa honom -och att jag vill träffa honom snart.
Herregud. Hur skall vi räcka till till varandra? Jag känner mig helt slut, känner att jag har gett för mycket. Om han också känner att han ger mer än han får- ja då får vi väl lägga ner och skiljas som vänner. Man skall ju må bra med varandra ju! Jag skall ta ett ordenligt snack med min vän. Och om han inte kan förstå mig, eller vill förstå, ja då blir det ett helt annat läge. Man måste ju kunna prata med varandra! (inte för att jag har försökt, men tanken är god ha ha).
Nå nå skam den som ger sig.
Idag blev jag kär igen- i min älskade pojkkompis Calle. Han ger mig så otroligt mycket de korta stunder på året vi har tillsammans. Han vet saker om mig som få vet. Jag kan fråga honom till råds i alla slags frågor. Han har ALLTID svar. Han är mitt moraliska kompass, känslomässiga stöd och världens bästa businessrådgivare! Han är GULD värd. Vi ses inte särskilt ofta- men han dyker upp som gubben i lådan, ger mig svar på mina livsfrågor- och vips, försvinner ur mitt liv igen. Jag önskar han vore dökär i mig, men det är han tyvärr inte. Så jag får tacka för godbitarna och hoppas jag en dag träffar en man som jag kan prata med lika bra som honom. Och som förstår mig och kan ge lika bra råd som Calle kan ge. För jag BEHÖVER honom verkligen.
Har funderar så mycket på vad jag skall ha en karl till överhuvudtaget, förutom som spermadonator då den dagen jag vill ha barn. Min vän Linda svarade direkt: Jag MÅSTE ha en karl! Att ha sex med? Frågade jag? JA, jag klarar mig inte utan sex! sa min vän Linda. Sexiga Linda med ett oerhört tillfredställande sexliv. (inte alls avundsjuk nej då- helt GRÖN är jag!). Och jag som är så sexintresserad, får i snitt en orgasm varje dag, pratar gärna med sex med mina vänner, uppdaterar mig på litteratur osv. VARFÖR HAR JAG INTE ETT FANTASTISK SEXLIV då?
Öhh jag fattar INGENTING av den här världen. Blä.
Eva
Bitchiga tjejer får de bästa männen:(
För så här är det:
Om man som kvinna vill ha en riktigt bra man, och behålla honom så måste man vara:
KRÄVANDE
BITICHIG
KONTROLLERNADE
TJATIG
EGOISTISK
Så vi snälla tjejer bränner ut oss på egoistiska pojkar, men bitchiga, otrevliga tjejer som beter sig som skit mot sina karlar får de bästa männen. Hur fan kan det bli så.
Jo, för män ger bara det de MÅSTE. De ger inte ett uns mer än vad som krävs av dem. Så som tjej måste du vara på karlarna hela tiden och BE, KRÄVA om det du behöver. För annars slappnar ni av helt. Eller hur?
Men så funkar det inte i kvinnornas värld. Vi LÄSER av vad våra vänninnor behöver. Vi SER varandra. Vi behöver inte alltid tala om hur det är, vi kvinnor förstår varandra. Så varför kunde jag inte bara lespisk? Så ENKELT!
Eva som skall leva ensam resten av sitt liv
Mormor har rätt om min kille
Så så är det. I övrigt har jag och John inte hörts alls idag. Första gången det händer. Ganska skönt. Måste man prata i telefon 4 ggr per dag samt skicka 10 sms från tidig morgon till sen kväll. Nej, vi kan båda behöva en liten "paus".
Fast liiite orolig blir jag allt. Han har väl inte tröttnat? Nej nu skall vi båda vila upp oss från varandra och träffas när vi börjar längta riktigt mycket. Så tycker jag i alla fall. Blir det inte roligare då? Har haft väldigt intensiv kontakt senaste veckorna. Nästa så jag glömmer bort varför jag lever. Hallå-vart tog mitt liv vägen! Hur var det nu, vilka var mina storslagna planer denna gång? Min mormor sade också att "Eva, om du vill hålla på med så många olika projekt som du gör så skall du nog inte ha en karl"
Jahapp. Så skall mitt liv krympa och mina möjligheter bli sämre bara för att jag är i ett förhållande?
Hmm måste fundera lite mer på saken.
Eva
Vart tog kärleken vägen?
Jag känner mig nog lite instängd. Jag är så himla snäll och gullig jämt. Nu har jag tröttnat på mig själv och vill sura, bråka och göra uppror och vara uppkäftig och ful i munnen, svära, vara tuff och galen. Inte rara söta Eva med det fina väna leendet. Jag vill ha tillbaka fräcka Eva, Sassy Eva.
Vart tog jag vägen? Varför blir jag som krymp en tid in ett förhållande? Inte undra på att singellivet passar mig bäst!
Så jag får vara mig själv fullt ut.
Djävla karlar. Allt är deras fel, förståss;)
Kram Eva
Orgasmen kom-nu kliar det!
Nu har vi nått himmelska njutningens höjder tillsammans- det var fint. En vecka senare kliar det där nere. Och jag som aldrig haft nån könssjukdom, underlivssvamp eller ens urinvägsinfektion. Hmm har jag fått Kli?
Jag är min dejts flickvän...?
Killen jag dejtat en månad, John, berättade idag att han talat om för en arbetskamrat att "han är tillsammans med Eva, och att hon är hans flickvän nu". Jag blev GLAD men också lite full i skratt. Min dejt är en riktig "förhållande" -kille, där jag är en singeltjej ut i fingerspetsarna. Men det är väl inget som hindrar att jag dejtar min pojkvän haha:)
Här är vår statistik när det gäller relationer:
Sambo: han 3 ggr, jag 1 ggr
Antal befrukningar han 3 ggr jag 0 gånger¨
Antal barn han ett barn , jag noll barn
Antal förlovningar han 3 st, jag 0 st
Antal singelår from 18 års ålder: han max 3 år, jag betydligt fler
Hur länge varit singel fram till nu: han 2 år, jag 4 år
Fast ingen av oss har varit gift och vi är födda på samma dag- lika va! ;)
Eva
Han vill också ha bekräftelser!
Men jag är så, tja otillfredställd. Och efter så många dåliga älskare på varandra, tja, jag är fan frustrerad. Jag hoppas min nye kille rycker upp sig och anstränger sig lite mer. Eller skall jag anstränga mig mer??? Är det samma sak som med ringandet och sms? Skall jag vara lika "duktig" tillbaka i sängen? Äh va fasiken, snart fixar jag orgasmerna själv. Är det nåt jag INTE fått serverat så är det det senare.
Vart tog mina orgasmer vägen? (inte de jag fixar själv förståss, det är som klockverk förståss).
Eva- som blir en allt sämre älskarinna ju mer åren går...
Han kommer i morgon!
I morse ringde John och sade att han tänkt komma förbi mig efter jobbet, jag flyttade fram honom till i morgon efter jobbet. Ska bli roligt med besök! Tror jag skall överraska med att ha förberett ljus, vin, glas, och kvällssnacks på balkongen efter vi har varit på vår utflykt. Det kan väl bli bra:) Det är första gången han är hemma hos mig.
I dag frågade min mormor hur det gick med killarna- och jag berättade att jag träffat John här och att han skall komma i morgon. "Åh, hoppas nu han är den rätta killen för dig Eva, det vore så roligt för dig" utbrast min mormor (92 år).
Jag sa: Mormor, nu ska vi inte förhasta oss, jag känner honom knappt, jag vill slippa tänka utan bara ha trevligt nu, det får bli som det blir mellan oss.
Och mormor sa: Ja, Eva, nu ska du bara ha trevligt, ta en dag i taget lilla gumman, och så ring mig och berätta hur det går.
Vilken underbara mormor va. 90 bast och hur cool som helst.
Eva
Bara en vanlig närhetschock-ju!
Så- en vecka senare tänkte jag (i lördags morse). Äh va fan, det blir inget med den här killen. Skiter i det här nu, han verkar ju inte vara så intresserad och jag vet inte om jag är det heller. Ja, ja ännu ett kapitel i min bok.
Men så ringer han på lördag förmiddag! Och börjar med att sjunga vår "låt" och jag blir så full i skratt, och vi pratar och har trevligt och sms:ar hela dagen fram och tillbaka. Söndagen likaså. Måndagmorgon fick jag ett mess: "hade hellre legat kvar i sängen med dig än att gå på jobbet" (ja, ja kan ju tolkas som att han är skitless på jobbet hö hö). Det var faktiskt första sms med mer sensuell antydan.
Så nu vill jag träffa honom igen!
Men förra veckan, PMS, lite förvirrad, ville bara vara i fred.
Nu- bra igen!
Och han uppför sig ju sig lite piggare nu också. Lille vännen:)
Kanske vi både fick lite närhetschock. Två singlar som har supertrevlig och hinner med allt för mycket på ett och samma dygn. För även om det var supermysigt så har vi bara känt varann i ett dygn, men uppfört oss som vi hade känt varandra sen barndomen. Och då blir förväntningarna för höga för att det skall kännas bra.
Så att dra sig tillbaka- för att hämta andan är kanske inte så dumt ibland.
Bara man är välkommen tillbaka. Och nu var både John och jag bortresta över helgen, så vi "slapp" träffas direkt.
Och nu när vi ses igen, har det nästan gått två veckor, man får börja om lite från början, vilket blir mycket mer avslappnat!
Tror jag.
Eva
Bli en bättre älskare/älskarinna- bästa boktipset!
Läs mer om boken här:
Varför har jag ingen lust att prata med honom?
Är det ett kriterium på att man har hittat rätt kille?
Att man vill prata i telefon i timmar och umgås hela tiden?
Öhh jag fattar ingenting av det här livet. Den som lever får se.
Räcker det inte bara att man vill ses igen?
Fast jag undrar om den här kille inte är lite för *"liten" för mig? Trots vår "själsliga kontakt".
Jag kanske är för smart för honom? Och så skall jag försöka göra mig mindre hela tiden så att han inte får mindervärdskomplex? Det har jag varit med om tusen gånger- som en djävla följetång, att man (jag) hela tiden måste parera så att jag inte tar över genom att visa hur smart och klok jag är. Fan jag vill ha nån som överträffar mig.
Eller så är John djävligt smart. Vem vet han kanske överraskar mig. Och jag har förhoppningsvis fel.
Jag älskar att ha fel. Har så mycket planer och föreställningar så jag skulle kunna skriva nästa års stadsbudget. Hoppas han är någon som "ruskar om" mig litegrand...
Reser bort i morgon, så vi kan ändå inte ses förrän nästa vecka. Bra för jag känner mig så ful när jag har PMS. Men brösten är i och för sig som finast då- uppsvällda och stora. Och sen är det mensen- ofräschetens tid.
Fast om jag drar mig till minnes har då mens aldrig hindrat mig från att ha sex ha ha.
Fast det var då det. Nu vill jag ha sex på ett helt annat sätt. Jag vill ha tid på mig.
Eva
Varför så svårt med närhet?
Herregud, vaknade i morse och kände mig heldeppig, tänkte att fan vad det är jobbigt att träffa någon, leder bara till ångest och en massa frågor och bekymmer, när skall jag bli normal och ta allt med en klackspark? När jag gick och lade mig igår var min enda önskan att få lära känna John bättre. Fan vad det är jobbigt att inte känna någon så bra. Jag har sånt stort behov av att få prata om hur jag tänker det och hur jag känner om saker som kommer upp, och det är så himla lätt och enkelt att prata om livet med mina vänner, både stort och smått och jobbiga saker och bra saker. Men så fort en man kommer för när sluter jag mig som en mussla. Och blir: tyst. Helt plötsligt säger jag ingenting- men tänker desto mer. Hur fan skall man kunna vara öppen mot någon. Att inte vara det är ju som att tugga på på ytan, och det är inget jag är intresserad av. Handlar det om att träffa rätt? Eller måste jag gå "våga öppna dig"- terapi i 100 år för att lyckas? Nej, jag tycker relationer är jättesvårt. Mest för att det är så svårt att prata med någon jag tycker om och som är viktigt. Önskar jag inte brydde mig så mycket utan bara kunde säga vad jag har på hjärtat. Det skulle helt enkelt vara till en oerhört stor hjälp för en sån som jag att träffa någon- som INTE är rädd för att prata eller att fråga om känsliga saker eller att öppna sig. Det skulle hjälpa mig och visa mig vägen. Eller måste jag fixa allt själv? Vara helt komplett som männsiska och kvinna? Kan jag inte bara så lära mig igen?
Den här närhetsrädslan präglar allt hos mig. Ex sex, hur fan skall man kunna njuta av underbar sex om man inte ser varandra i ögonen och vågar stämma av. Fast det är ett annat kapitel. Är så inställd på att känna av honom att jag glömmer mig själv. Och då försvinner ju 100 procent av min förmåga till att njuta. Så hur egoistiskt får jag vara i sex? Och hur fan har jag kunnat bli 30 + och inte fattat det?
Svårt.
Eva
Sov med 2 underbara killar- jag fick ligga i mitten:)
Lite bakis i morse. Hade förståss en massa fyllesex, det var mest mysig och skönt, ingen av oss kom. (jag blev lite oroad, över honom då, men tänkte sen att herregud han blev faktiskt ganska packad, och var rejält bakis dagen efter, styv var den, men han kom inte. Är det inte så i fyllan eller hur? ).
Min kompis Jenny frågade mig idag när jag kom hem från John på eftermiddagen
- "Fick ni nån själslig kontakt"?
Ja, sade jag då. Det var ett par saker som gjorde att jag hajade till. Ex så använde han samma knasiga uttryck som min far alltid har sagt. Sen var det ett par andra saker- som helt plötsligt är för personliga för att skriva om i en blogg ha ha, som om jag brytt mig om det förut!
Fortsättning följer.
För vid det här laget mina vänner, tar jag INGENTING för givet längre när det gäller killar och dejting. Det blir som det blir. Jag orkar inte ens tänka om "han är rätt" eller inte. Jag SKITER i det.
Känns det bra- så är det bra. Och det är det enda jag tillsvidare kommer att bry mig om.
Eva
Är jag misstänksam i onödan?
Trots att jag vill tro gott om människor (läs:män) så är jag alltid på min vakt. Inte bara pga egna och andras dåliga erfarenheter, utan även tyvärr alla skriverier i tidningarna. VART TOG DEN GODA MANLIGA FÖREBILDEN VÄGEN?
Ex, killen jag skall på dejt med i morgon, googlade på hans telefonnummer och GUESS WHAT!
Det står att han delar fast telefon med ej kvinna. Så hur skall jag hantera detta då? ? ?
Ikväll var jag och Cilla på krogen. Knökfullt i baren, det kommer in ett gäng på 8 karlar i typ40-års åldern som ställer sig brevid oss. Vi börjar surra med dem- och de börjar "surra" kring oss, om ni förstår.
Jag tänker så här när jag ser dem: " de är säkert gifta allihopa och är ute killgänget, kanske har de varit på porrklubb och hälften av dem skulle inte banga för ett vänsterprassel/ligg med annan än frugan"
Cilla tänker däremot så här: "stackarna, flera verkar vara singlar, men de är både korta, och lite fula, men verkar snälla".
Så ni hör hur min hjärna är inställda. Män är djur typ. Hur fan kunde jag bli så här misstänksam?
Och när det gäller min dejt- hur skall jag tänka/göra kring att han delar fast felefon med en tjej?
* Ignorera?
* det är säkert hans gamla flickvän, hon har flyttat?
* han är inneboende hos en gammal tant?
* han är traktens Casanova och passar på att dejta andra när han flickvän är bortrest över helgen?
* Jag ringer honom och säger att jag googlat hans nummer och frågar rätt ut varför han delar telefon med en kvinna och om det är hans flickvän/fru/sambo och att han i så fall kan glömma vår dejt, ja glömma mig överhuvudtaget?
HUR skulle ni ha gjort?
Eva
Blev uppraggad på jobbet idag!
Har inte skrivit på ett tag- blev deppig efter allt dejtande- och ingen var rätt! Tappade sugen helt enkelt. Tack och lov finns det änglar-för idag fick jag en ny dejt inbokad:) Out of the blue!
Var och gjorde ett jobb i en grannkommun, där jag bla intervjuar vissa personer. Vid fikat satt jag och ett par äldre damer och så denna snygga unga man. Han serverade mig mitt kaffe och kaka och började förhöra mig om var jag kom ifrån, vart jag bodde, hur länge jag bott här, om det var kärleken som fick mig att flytta, vad mitt jobb går ut på osv. Jag blev helt vimmelkantig av förhöret, han var dessutom så snygg så jag kunde inte se honom rakt i ögonen. Ja, tanterna vid bordet tyckte det var kul i alla fall. Sen var det inte mer med det, gick iväg på ett annat möte, och sen var jag på väg därifrån. Hade hunnit kanske 100 meter när jag hör någon ropa -stanna!
Och där kom snyggingen i språngmarch efter mig. -Är du singel? var det första han frågade.
Jaaa, svarade jag. - Kan jag få bjuda dig på middag i helgen? Wow!
Jaaa, svarade jag efter en stunds betänketid. Sen tog han mitt nummer. En timme senare kom ett sms med hans nummer och glada gubbar- och hans namn- John (jag hade redan hunnit glömma det).
Äh vad fan det var ju roligt! När man minst anar det heter det ju. Jag hade verkligen ingen tanke på nån romans, eller att han skulle vara intresserad, jag var ju på mitt jobb! Och har heller ingen aning om han är min typ eller inte.
För det första så är han lite för snygg- och ung (dvs i min ålder)!
Nej mina drömmars man ser ut så här:
* lång
* minst ett par år äldre
* varit gift eller i långa förhållanden tidigare (inga barn)
* affärsman av nåt slag, eller advokat, ekonom, egenföretagare, journalist, fotograf, kanske läkare också
* universitetsubildning
* MYCKET god ekonomi (if you know what I mean...)
* stora varma händer
* ser trevlig ut, men förmodligen inte så snygg, kanske lite fet, men MANLIG!
* STOREBROR
* varit singel i ca 2 år
* superbra älskare som älskar ha sex med mig varje dag livet ut, typ
* Klok och förståndig, ja lite präktig är han allt
Stefan har inte hört av sig!
Ibland känns det som är helt rätt ändå tungt. Stefan var inte min grej med närmare eftertanke. Mina vänninnor hörde direkt på mig att jag tyckte synd om honom... Detta att tycka synd om och ta hand om karlar är mitt big NO-NO. Så djävla osexigt! Blä!
Fast ändå. Han har inte hört av sig. Och jag SÖRJER. Jag sörjer för att han inte var rätt kille. För att jag nu får börja om igen och dejta en annan. Och att jag just nu inte har mycket energi över till det.
Please God- just send me someone!
Som är härlig och snäll- hur svårt kan det vara? Jag väntar ju;)
Eva
Stefan jättehärlig-men har en annan...
Han skrev" det här känns inte bra, du har hela tiden haft en rival, vi är inte tillsammans men har träffats ett par gånger, men de senaste dagarna har jag känt att det inte är rätt att dejta någon annan. Men vill gärna ses ändå, men inte som en dejt som vänner. Om det är ok för det vill säga. Hör av dig till mig annars, om några veckor vet jag nog hur det blir med den andra tjejen".
Jag fick en chock! Besviken! Fan någon annan hann före! Samtidigt full i skratt: LIVET ÄR BANNE MIO HELT OFÖRUTSÄGBART!
Jag tackade honom för att han talade om läget, och att han berättat innan vi sågs, men att jag ville träffa honom ändå.
Så vi sågs idag klockan 14.00.
Guess what!
Det var jättehärligt! 4 timmars maraton dejt vi pratade och pratade och jag hade kunnat träffa honom flera timmar till! Kände mig varm i hjärtat när vi skiljdes åt.
Då sade jag: "lycka till med den andra tjejen"
Han sa, det kanske inte blir nåt, ville som inte kommentera det utan sa bara att vi ses igen eller nåt typ.
Så nu känner jag mig: trött, lite förvirrad, glad, men ändå ledsen att han träffar en annan. Lite vilsen, skall jag släppa honom nu och låta honom löpa hela linan ut, han påbörjade med någon annan innan han träffat mig och det hade lika gärna kunnat vara jag i hans skor.
Men vet ni vad. Det kändes så himla bra att ses vi kom så förbannat bra överens att jag tror:
ATT HAN ÄR FÖRVIRRAD JUST NU! Ha ha det är vad jag tror.
Den som lever får se. Jag hatar bara att slösa min tid på nåt som inte kan bli nåt. Jag hatar att tänka på någon som inte tänker på mig lika mycket. HOPPAS han tänker jättemycket på mig ikväll när han går och lägger sig.
Jag tyckte han var fin. Superfint leende, hårigt bröst (som stack upp ur kragen) which I LOVE.
Han har dock inga pengar, och ganska små händer (dvs risk för liten dick).
Men vet ni vad. Just nu struntar jag i pengar och kukstorlek. Jag vill bara smeka hans håriga bröst.
OCh träffa honom igen. Och pengarna kan jag dra ihop själv.
Dock kanske lite risk för mammakänslor/tycka synd om känslor. Men vi får se längre fram.
Vem vet, vi kanske aldrig ses igen. Inom en vecka vill jag ha svar på det i alla fall. Skall vi fortsätta lära känna varandra eller skall vi gå skilda vägar och tacka för den vänskap som varit?
Fortsättning följer.
Ps. Jag är fan ett kap och jag slår förmodligen den andra tjejen med tusen mil. Oj vad förvirrad han måste vara!
Eva
