Eva och Linas Betraktelser

Jag måste medge att jag är ringrostig då det gäller att dejta. Har levt med en och samma man i över tjugo år. Vi tog varandra för givet och allt kändes ganska kravlöst. Helt plötsligt är jag ute i storstadsvimlet och träffar män som är helt främmande för mig. Vad vill de och vad förväntar de sig av mig? ska jag vara lite blyg och tystlåten eller är det bättre att vara lite framåt och kaxig? Ska jag visa var skåpet ska stå på en gång kanske? Gillar de att tjejer har kjol eller är de mer intresserade av en jeanstjej? Om de vill följa med mig hem, då jag vet att barnen är hos sin pappa, ska jag låta dem göra det eller är jag en s.k. lössläppt kvinna i deras ögon då? Jag längtar ju efter närhet och kroppskontakt och jag är ju faktiskt singel!. det är konstigt för jag känner mig alltid skyldig och otrogen om jag är med en annan man än min ex make (trots att han bedrog ig med en annan). Jag förstår vad du tänke då du läser mina rader. -Hallå  Lina! Vakna upp!! Gör som du själv vill och känner. Du tillhör ingen annan och du är en vuxen kvinna. Gör det som känns bra för dig! Ok, men det är just det som är problemet. Jag vet inte riktigt vad som känns riktigt bra för mig. Det känns som om jag vore i en konstig sagovärld då jag är med en annan man som talar till mig som om jag vore den enda för honom i hela världen. Jag tror på det varmt och ömt, men ädå så vet jag hela tiden att detta är bara en tillfällig dröm som snart är över. Är det så att jag inte riktigt är redo helt enkelt? Kanske vill jag bara ha någon slags bekräftelse efter min skilsmässa? Nej, jag tror jag vet hur det är. Jag är redo, men jävligt rädd att bli besviken och sårad igen. Så är det nog...
Lina