Eva och Linas Betraktelser

Jahapp, då var det dags igen. Ännu en ny och mycket spännande mansvalp att sätta tänderna i. Ha ha , nej inte riktigt så, men det är faktiskt så att jag träffade en riktigt stilig man på ett danshak sent på kvällen. Jag har en förmåga att träffa karlar näst sista eller sista dansen då jag är ute på olika ställen. Vägrar att tro att det enbart är en desperat handling från vederbörande för att få ett ligg för natten. I alla fall så bytte vi nr och nu var det dags för en förta lunchdate. Det var trevligt, mycket trevligt men väldigt pirrigt. Jag fick hålla i glaset med båda händerna för att inte darra för mycket då jag skulle ta en slurk av mitt vatten. Efter maten tog vi en liten kort promenad. Han tog min hand och jag kände att han darrade lite han med, trots den lite morska och kaxiga tonen i samtalet. Vi satte oss på en parkbänk. Vad händer nu? Ska vi pussa på varandra eller inte? Vi fnissar och flamsar som värsta tonåringar trots att vi båda är 40+. Åhh, vad jag önskar att vi kände varandra bättre. Hur många ggr ska man genomlida detta första tafatta försöken att komma varandra närmare och känna av vad den andra känner osv. Det hela verkar ju helt enkelt gå ut på att försöka komma underfund med vad den andra tycker om en själv, eller är jag helt ute och cyklar? Han kysste i alla fall som en gud, och det lovar gott för en önskad fortsättning från min sida. Kyssen är A och O inledningsvis i ett förhållande. Håller ni med mig?